Har du någongång känt att du befunnit dig i en situation där du egentligen inte vet varken ut eller in?
Det har du alldeles säkert, jag befinner mig just nu i ett läge där jag antingen inväntar svar från mitt kommande yrkesval, eller också tar jag på mig uniformen igen och ... arbetar med det som jag alltid gjort.....
Jag tänker inte ljuga... det bär mig emot. Mycket. Lika mycket som jag Aldrig skulle vilja ha mina 17 år ogjorda, så känns det lite som att krypa till korset..
Jag har fantastiska arbetskamrater ( kollegor) lite utspritt på olika håll, men ändå.
Och inte att förglömma, min allra bästa kollega, finns inte längre hos oss. Det gör ont, det svider och någonting brister inom mig varje gång jag tillåter mig att tänka åt det hållet.
Såå, vad göra? Invänta ett svar som kanske aldrig kommer ( läs ingen semester) eller biter i det sura äpplet?
Kommer jag ens att kunna ta på mig uniformen igen, utan att börja gråta? Sist hittade jag en skjorta längst inne i min garderob när jag städade... och då brast det - igen.
- Jag saknar honom fortfarande, så oerhört mycket.
Jag vet att livet måste gå vidare, precis som alltid. Han hade dessutom aldrig velat att jag skulle må så här dåligt, så här länge.
Men det hjälper inte.
Många tankar, många frågor, kanske inte så många svar. ..idag.
Kram!
Sara;)
Bild: http://www.safenowproject.org/s/564/safenow1.aspx?pgid=270&gid=1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar