Idag hände något märkligt....något magiskt...Jag stod och väntade på min buss, som vanligt på Gullmarsplan... stod där och bara var still ett tag.... tankarna vandrade runt så där som de lätt gör vid den tiden på eftermiddagen, då man inte längre orkar spela pigg mer. Flera andra bussar åkte förbi, den sista som jag registrerade stod det 175, Älta på.....
En fempoängare rakt i solarplexus! saknaden var ett faktum, mina tankar ändrade så bana och jag började istället räkna hur många dagar och månader det var sedan vi sågs...
Jag blev sorgsen, och kände hur jag än en gång fick det till alltför många dagar och ännu fler månader. Då! som i ett trollslag ringer min mobil, när jag tittar på displayen står det; "Lillasyster" men hur...
kunde du veta att jag stod och tänkte precis nu?? annars är det inget konstigt, att vi har en telepatisk koppling är inget nytt, men.... nu??
Jag svarar och säger trött att jag bara ska gå på bussen sen ....'
Ja, jag vet säger du, då har du redan sett mig, där jag stod!!
Jag går på bussen, sätter mig och tittar rakt ut och på andra sidan, sitter min älsklingssyrra, och ler stort ....
Det var som en dröm, som något jag önskat mig så länge men aldrig fått uppleva... jag ville springa rakt över och ge dig en kram, och sitta där och prata utan telefoner utan stress för att komma hem i tid till det som väntar, utan några störningar, utan några korta fraser och sedan ett välbekant hej då!
Helt plötsligt omgavs jag av ett skimmer, tröttheten var som bortblåst, jag befann mig i systrarnas land där myten säger att enough never is enough.....
Men det är en sann utsago, olikt andra myter som bara är fiktiva är detta en sanning!
Vi pratar som bara två bästisar kan, om alltmöjligt och i en svindlande hastighet, som om det inom oss bor en rädsla att det snart är över, när möjligheten gått oss förbi, när vårt ögonblick är slut....för det är just där vi möts, mitt i ett ögonblick som egentligen inte finns, inte i kalendern, inte i planeringen och egentligen inte heller på riktigt.... Du och jag mitt i alltihopa, precis som vanligt vill jag gråta, glädjen och sorgen sköljer över mig som havet mitt i en bränning, där de båda liksom möts, jag som är så oerhört lyckligt lottad, jag som begåvats med jordens bästa vän, varför kan vi aldrig finna tiden, varför måste vi slåss mot klockan jämt??
Rätt var det är mitt i en mening, rycks du då iväg... din buss åker... min står kvar..... Jag tänker tanken ; nej, åk inte! men det är redan försent....
Ut i periferin åker min syster, världens bästa vän....och jag undrar såklart, när jag får se dig igen........
- Älskar dig mer än du någonsin kommer veta!!
Kramar !!
Storasyster <3!!
Bild;
http://www.crunchyroll.com/group/Moonlight_Serenade
