Har ni varit med om sådana ögonblick? Då allt bara tycks falla på plats... När inget i hela världen kan rubba den känsla som just infunnit sig. När den aura av fulländning är så påtaglig att man nästan räds vid tanken på att det är sant. Att jag av alla, har funnit detta stora.. Det är som ett mirakel, ett mirakel som slagit in. En lottovinst fast ändå absolut inte, det här är så ofantligt mycket större.... Den glädje och lycka som jag bär med mig är på sitt vis ett erkännande,och så kommer den fråga som alltid följer mig tätt i mina spår: Hur? kan jag ha sådan tur? Jag vacklar åter för att se mig om en sista gång innan jag konstaterar ;
-nae, vi är kvar, båda två!
Om jag bara kunde bli kvitt rädslan, den ofrånkomliga rädslan som ligger på djupet, den som alltid finns där för att förstöra och förgöra.
Jag har sådan god lust att gå fram till henne och säga;
- hurru du rädsla, jag är inte rädd för dig längre, you served your purpose a long time ago..så att säga...
Rädslan skulle naturligtvis vända sig om från något mycket, mycket intressantare och viktigare och säga med ironi sprutande i varje ord;
-Lilla vän, att du räds mig är ett faktum , annars hade vi inte haft den här konversationen , eller hur?
Hur svarar man då?
Jag tar mitt samvete med mig, och lomar så iväg, tills vi ses nästa gång, nästa gång då ska jag minsann vara stursk och säga ifrån på skarpen! Hon ska inte tro att hon kan hålla mig i schack...
Men, detta till trots, så har jag funnit något så fantastiskt och underbart, som den allra bästa utav vänner.
Min långa väntan är över, och detta gör mig till den lyckligaste storasystern i världen *ler*
Go´kväll och Stor Kram ;)
Bild: Sara
