-
Vila i Frid, älskade Gustav!!
Fick idag reda på att den enda Perserkatt som kunde slå sina klor runt mitt hjärta, dog i oktober.
Mina tankar finns hos hans familjemedlemmar, jag har ju alltid lite svårt för detta, och ja, jag vet, han var 17!! år, men om ni träffat honom skulle ni förstått bättre....
Jag var under en kort tid kattvakt åt honom, när det var semestertid. Jag älskar ju djur, så det var inget svårt, men jag har i ärlighetens namn haft liiite svårt för just rasen Perser.
- Ja, alltså innan jag träffade Gustav!!
En mer gosig, ömsint och kelen kisse får man leta efter!
Jag föll som en fura, handlöst och hårt, men jag tror att han oxå tyckte att våra prat/kelstunder var mysiga...
,
Mina egna katter hade inte börjat prata så mycket än, vid det tillfället, så när herrn i fråga pratade tillbaka, trodde jag att det berodde på att han kanske hade ont eller så... Jag ringde till ägaren, som då var i Paris!! på semester... orolig som jag är av natur, var jag i princip redo att åka iväg till närmsta veterinär med honom, för undersökning.... när, hans matte glatt talade om för mig att det inte alls var något fel, jag skulle tvärtom känna mig hedrad, om han pratar betyder det att han tycker om dig!
Och som jag smalt!! Jag ville inte att min tid med katten Gustaf skulle ta slut.....
Men den dagen kom också, och familjen flyttade från vårat bostadsområde, till ett annat, så jag träffade inte på honom så som jag tidigare gjort med jämna mellanrum....
Nu kan jag bara hoppas på att han har det bra där han är nu, i mitt hjärta kommer han alltid att leva vidare, som den första Persern som vann mitt hjärta så fullkomligt!!
Det finns detaljer som vi inte kan blunda för, hur gärna vi än skulle vilja....
