- Full circle... stop!
I min iver att ge mina elever allt det som jag aldrig själv fick uppleva, verkar det för närvarande som.... jag har.... lyckats....!
¨
Nah, stryk det, det låter så kaxigt, så självsäkert och framförallt så.... alldeles sanslöst underbart... och ... icke genomförbart..lixom...
Efter mitt första föräldramöte någonsin som klasslärare, fick jag den stora äran att träffa tre genomtrevliga mammor... dessa talade om för mig hur mycket deras barn tyckte om att ha just mig som lärare... hur otroligt nöjda de är, hur en av eleverna hade refererat till mig som den bästa läraren han/hon haft....
Som om detta inte skulle vara nog...... träffade jag därefter min chef, som talade om att en förälder ringt speciellt för att tala om hur nöjda de var med mig som lärare....
Mitt hjärta bultade i en hastighet okänd för mänskligheten..... person # 1 som jag ringde var naturligtvis, min älskade lillasyster, när hon fick höra nyheten blev hon i sin tur överlycklig hon med!!
- Jag har ett tillkännagivande att göra...
Det finns ingenting som slår detta, att arbeta med det bästa jag vet i hela världen.... även under den terminen då jag inte fick så mycket som ett snällt ord till tack....var det underbart... Men nu! Det är som att finna en helt ny nivå av divinity... en skänk från ovan... ett helt nytt himmelrike, fast på jorden...
Jag tänkte i början att jag räds den dagen då "smekmånaden" är slut... men vad händer om this is it .. liksom???
- Det är ingen smekmånad, för jag har hittat hem!
Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men jag låter detta inlägg avslutas med de orden;
- Kanske är det så enkelt, jag har hittat hem!
Det är tröttande, tärande , slitande för de lämnar inte mitt sinne för en endaste sekund, jag lever med dem med mig 24/7, och jag älskar varenda sekund av det!
Jag visste det redan när jag stod där i entrén den första dagen då jag var på anställningsintervjun, jag kom hem och berättade för min familj att det var där, på den skolan jag ville arbeta.... och stanna!
Jag ser mig som så lyckligt lottad på många vis, men jag har aldrig tidigare talat om min arbetssituation i samma mening som det påståendet... det gör jag nu!
Hur kan jag ha sådan tur???
Det tog 40 år men jag tror att jag vågar yppa det förbjudna, jag är hemma, jag ÄR hemma nu!
Kramar till alla, precis alla!
Eufori - Sara ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar