SYSKONTRÄFF 2010

Jag har tidigare berättat, skrivit och fint och försiktigt förklarat....

Allt utan att egentligen säga allt, utan att någonsin säga för mycket, utan att nämna namn.... kanske är det då dags att ta bladet från min mun, kanske är det dags föpr en skål sanning?? Jag har ett problem, bara...jag tycker inte att det är rätt att lämna ut någon utan att denne har eller får en möjlighet att säga sitt.

Jag skulle inte tycka om att bli behandlad på så vis, varför då behandla andra så??

Nej, jag ska istället försöka förklara något helt annat, ett fenomen som jag har tagit del av i , kort paus, 27 år!! Detta mirakel, detta fantastiska, detta underbara.....

Är makens sida av släkten. Jag älskar dem allihopa, som om de vore mina egna. Fast alltid när jag säger de orden kommer jag på att.. att ... det är just vad de är, det är delvis därför detta är så magiskt.

För varje år, under semestermånaderna, tar en syster tag i oss allihopa och bjuder in oss till en värme jag inte ens hade sett på vykort innan jag träffade dem. Hur kan det bara fungera? Hur kan det vara så? Jag vet att jag har den bästa släkten i hela världen, jag kan ringa vem som helst av dem och jag vet att de finns där. Nej, nu menar jag på allvar! Det finns ingenting de inte skulle göra för mig och min familj, precis som det inte heller finns något som jag och min familj, inte skulle göra för någon av dem....

Det är som ett skyddsnät, som en familj där alla alltid finns för varandra, där alla räknas och där alla har en given plats, barn likväl som vuxna.

Jag som inte är precis bortskämd med dessa ting kanske ser det ur ett annat ljus, men..... fortfarande... värmen, lyckan, glädjen, omtanken.......

Jag älskar Er allihopa, precis varenda en av er!!! Ni gör tillsammans hela skillnaden, jag är så lyckligt lottad som fått lära känna er!!!

Kramar till alla- precis alla!!

Sara ;)