Glädjebud!!!

Har ni någongång känt att euforin varit så fullkomlig, att man knappt vet hur man ska bete sig?
Man skrattar och gråter om vartannat, man är i begrepp att nypa sig i armen i syfte att finna det där som ska ta en tillbaka till verkligheten. Det känns som om man svävar ovan mark och tittar ned på sig själv...För ett ögonblick är man osäker på om detta ändå är det rätta, kan det vara så här? Kan vi ha sådan tur? Kan det vara så att vi får behålla honom...
Mina ögon värker återigen, men nu i glädjetårar,

-glädje, glädje du bedårande glädje!
Jag omfamnar dig i mitt lyckorus, jag tackar , jag tackar alltmedan samma tårar blöter ned mina nu slitna kinder....
Om, om det finns en Gud, eller någon form av högre väsen, som trots allt hörde mig i min vanmakts böner. jag tackar, jag bockar och jag bugar ödmjukt inför det stora du har åstadkommit.
Min Buddha , min tro , min önskan, min djupa önskan om hjälp.

Vem vet vem som ingrep?
Kanske är det så enkelt, att jag fann rätt i det stora, att vi kanske var flera som fann rätt...
-Vi gjorde det!
Och för detta är jag så evigt tacksam, en stor sorg har tagits från mitt liv.

Tusen och återigen tusen tack för att vi får behålla honom!
Stor , stor kram S ;)

Bild:http://a.bebo.com/app-image/6388692994/i.idlestudios.com/img/q/u/08/04/07/anime_girl.jpg