Äntligen, äntligen kan jag kliva ur bubblan! Jag börjar komma åter, det är fantastiskt hur det fungerar...Så fast i ämnet och i vilka kriterier som gäller, att man för en stund tappar ALL kontroll över vad som händer runt omkring. Det borde egentligen rubriceras som en livsfara!
Gissa vem som finns med mig, under tiden jag skriver, kallsvettas, funderar och sliter mitt hår? Jag lyssnar alltid på samma musik, om och om igen. A-ha, Harket för det mesta. För utan musiken är det... tvärstopp!
Ibland leker jag med tanken, tänk om han någongång fick veta...är det barnsligt? kanske, men ändå.
Vad skulle han säga? Hur skulle han kommentera...
- ahh hmm jag tror jag har hört den förr.
Vi är många som lever vårt liv med Morten i periferin, varje dag!
En del av mig skulle vilja tacka, tacka för att han ger mig styrkan när jag behöver den som mest. Att han kom in i mitt liv när allt hopp var borta, han satte ord och musik till det som jag inte riktigt fick fram på egen hand. En komplex historia det där.
Ahh, så varför inte??!
- Mange takk, det du gör är magiskt!
Klem**
Sara ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar