Härom dagen, fick jag reda på hur min vän dött.
Det hemska, det vidriga, jag fick svar på alla mina frågor. Och från en säker källa som omväxling, inget tjafs, inga rykten, bara den stenhårda, kalla sanningen.
Det är ofrånkomligt, vidrigt och upprörande, men ändå: att veta är så oändligt mycket bättre än att leva i ovisshet!
Idag förstår jag att han visste så väl, då vi sågs sista gången. Han visste sitt öde, kanske kunde han bara inte berätta, just då.
Mitt sista minne är när jag skulle lämna vår gamla arbetsplats, men det var svårt. Mycket svårt, jag svalde ett par gånger och sade att det nog var dags. Jag stack in mina händer genom den lilla öppningen i rutan, -Var nu rädd om dig, sade jag med darrande röst.
Sedan brast det, tårarna gick inte att hindra, han tittade frågande på mig, ledsam han också. -Jag saknar dig, er alla såklart! svarade jag. Han såg så sorgsen ut, han visste vad jag kände, det vet jag.
Sorgen är stor, djup och den påminner mig ständigt om min förlust. Men något inom mig vill ändå tro att han visste och vet hur mycket han betyder för mig.
Om några dagar ska jag ut till hans gravplats, kanske blir det lite lättare då, när jag äntligen får ett avslut. (?)
Med mig får jag ha mina allra bästa minnen av vår vänskap. De bär jag med mig föralltid, vad som än händer....
Jag böjer mitt huvud i vördnad för den vänskap som jag ändå fick uppleva, jag är så oerhört lycklig att jag ändå hann träffa dig, när din tid var utmätt.
Vila i frid, min ängel.
Stor kram
Sara
Bild: http://images.kaneva.com/filestore5/3561073/4169973/animeUangelUsnowUpic_ad.jpg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar