Glädje, stor, djup och ofattbar glädje...I dagens brevskörd, fann jag ett handskrivet kuvert.. bara det är en ynnest i sig, i dessa dagar då e-mail, ute i cyberrymden äger den arena som tidigare för posten var så självklar....
Jag kan längta efter ett äkta, riktigt handskrivet brev.... kanske är jag gammal, kanske har jag bara en tanke om att det lixom ligger mer tanke och mer känsla bakom ett " riktigt" kort eller brev...
Nåväl, med sagda brev i handen gick jag så ut i köket för att öppna det, jag kände igen avsändarens handstil väl, men gjorde ändå inte kopplingen....
För när jag öppnar kuvertet, blir det som en chock, en glädjechock.. tur att jag var ensam hemma för ett tjut och ett skrik yttras sedan är det försent, försent att överhuvudtaget hindra tårar, hindra hulkanden och den ofattbara glädje som jag fylldes med.
Det finns tillfällen i livet, då jag blir osäker... kan det vara så?? Kan det kanske, kanske finnas en vithårig gammal gubbe med yvigt långt skägg däruppe ändå??
Kan det vara så, att jag haft fel hela tiden??
Vid två (2) tillfällen i livet, har jag känt känslan av total gudomlighet, så fullständigt vettlöst och uppfyllande på ett sätt jag knappt kan förklara
Vid båda tillfällena har det varit så att någon när och oerhört kär, har vänt tillbaka, att de inte blev bortrövade av det onda, att de fick stanna hos oss....
Varför?? Jag ställer mig frågan, om och om igen.. varför, eller kanske hur?? kunde vi ha sådan tur?? Inte en gång, utan två gånger.....
Var det då en högre makt? Var det kanske bara så att er tid inte var inne? Kanske var det bara ren och pur flax??
Men nu tillbaka till kortet, det har varit en lång, lång resa. När det stod klart för mig vad som hänt med mig personligen, att jag förmodligen aldrig skulle bli den person som jag var innan, insåg jag en del av hur oerhört detta måste vara för de närmaste....
Att fullständigt förstå, är en omöjljighet! Men en liten pyttedel av mig tror att jag förstod till viss del, jag har ju faktiskt varit där... på sätt och vis, men ändå inte. Alla dessa tillfällen är unika var och ett på sitt vis..
I kortet tackas vi för uppvaktningen på din studentdag, bilden av dig är så perfekt! Ditt ansikte är upplyst av den lycka som sprudlar i dig, dina ögon glittrar igen, och det är då det går sönder inuti mig.
Tanken, den tanke som förföljt mig alltsedan jag fick beskedet, den tanke som jag aldrig tillät mig att tänka fullt ut, tänk om.... du aldrig klarat dig.....
Stressen, pressen och rädslan, den sorten som går på djupet, och sedan lämnar ett hål efter sig, den lossade lite.... den blev lite mindre.. lite mer nåbar... den försatte mig i ett tillstånd där jag visste att jag förmodligen skulle komma ut på andra sidan.. hel igen.
Jag kommer alltid att oroa mig, det är den sortens faster jag är.. men den där hemska oron, kanske jag kan släppa lite nu..
Jag älskar dig så otroligt mycket, jag önskar dig allt gott och mycket mer!
Miljoner kramar !!
Faster Sara ;)
Bild:
http://media.animegalleries.net/albums/userpics/50425/AutumnMelody.jpg
