R.I.P Gustaf...

En av världens goaste katter, finns inte längre ibland oss....

I mitt hjärta bor du föralltid, raring!!

Bild: http://www.kolonikatter.blogspot.com/


Kramar till den drabbade familjen, mina tankar finns hos er!

Sara <3

GUSTAV en av jordens mysigaste katter...

-Vila i Frid, älskade Gustav!!

Fick idag reda på att den enda Perserkatt som kunde slå sina klor runt mitt hjärta, dog i oktober.

Mina tankar finns hos hans familjemedlemmar, jag har ju alltid lite svårt för detta, och ja, jag vet, han var 17!! år, men om ni träffat honom skulle ni förstått bättre....

Jag var under en kort tid kattvakt åt honom, när det var semestertid. Jag älskar ju djur, så det var inget svårt, men jag har i ärlighetens namn haft liiite svårt för just rasen Perser.

- Ja, alltså innan jag träffade Gustav!!

En mer gosig, ömsint och kelen kisse får man leta efter!

Jag föll som en fura, handlöst och hårt, men jag tror att han oxå tyckte att våra prat/kelstunder var mysiga...

,

Mina egna katter hade inte börjat prata så mycket än, vid det tillfället, så när herrn i fråga pratade tillbaka, trodde jag att det berodde på att han kanske hade ont eller så... Jag ringde till ägaren, som då var i Paris!! på semester... orolig som jag är av natur, var jag i princip redo att åka iväg till närmsta veterinär med honom, för undersökning.... när, hans matte glatt talade om för mig att det inte alls var något fel, jag skulle tvärtom känna mig hedrad, om han pratar betyder det att han tycker om dig!

Och som jag smalt!! Jag ville inte att min tid med katten Gustaf skulle ta slut.....

Men den dagen kom också, och familjen flyttade från vårat bostadsområde, till ett annat, så jag träffade inte på honom så som jag tidigare gjort med jämna mellanrum....

Nu kan jag bara hoppas på att han har det bra där han är nu, i mitt hjärta kommer han alltid att leva vidare, som den första Persern som vann mitt hjärta så fullkomligt!!

Bild: http://kolonikatter.blogspot.com/2009/04/fem-katter-till-veterinaren-idag.html

Kramar till alla, Gustav också!!

Sara ;)

R.I.P Honeys...

A-ha Hunting High and Low, 1985

A-ha Foot Of the Mountain, 2009

Jag vet ingen som överhuvudtaget kommer i närheten av den kapacitet och storhet som dessa tre guttarna. Men det gäller inte bara Morten och hans fantastiska och magnifika röstresurser, utan Pål och Magne hade det inte varit A-ha, det är jag säker på. Bombsäker. Den melodiösa musiken som jag knappt finner ord till att beskriva... tillsammans med texter som lyfter, den enklaste ballad till höjder där... jag vet att jag har varit. Sedan rösten, herregud rösten, jag kan omöjligen i denna svåra stund skriva exakt vad, och hur jag känner...

Men A-ha har idag gått ut med beskedet att deras kommande turné 2010, kommer att bli deras sista. A-ha finns inte mer efter den 8e december 2010.

läs mer på :

http://www.a-ha.com/

Jag sörjer, jag gråter och jag inser att oavsett ålder, blir man påverkad av vad som sker. Det finns de som gråter när Sverige förlorar VM, jag gråter när ett av mina favoritband slutar spela.

Tack för ordet, jag återkommer!

Tack för 25 underbara år, killar!!

Klem!

Sara ;)

Bilder: http://www.a-ha.com/Images/NEWS/2009/AHA_foot_of_the_mountain.jpg

&

http://lyrics.smashits.com/artwork/00/00db07415b942ad454fe9ffcd488fd31.jpg

Om att krypa till korset.....

Har du någongång känt att du befunnit dig i en situation där du egentligen inte vet varken ut eller in?


Det har du alldeles säkert, jag befinner mig just nu i ett läge där jag antingen inväntar svar från mitt kommande yrkesval, eller också tar jag på mig uniformen igen och ... arbetar med det som jag alltid gjort.....
Jag tänker inte ljuga... det bär mig emot. Mycket. Lika mycket som jag Aldrig skulle vilja ha mina 17 år ogjorda, så känns det lite som att krypa till korset..

Jag har fantastiska arbetskamrater ( kollegor) lite utspritt på olika håll, men ändå.

Och inte att förglömma, min allra bästa kollega, finns inte längre hos oss. Det gör ont, det svider och någonting brister inom mig varje gång jag tillåter mig att tänka åt det hållet.

Såå, vad göra? Invänta ett svar som kanske aldrig kommer ( läs ingen semester) eller biter i det sura äpplet?

Kommer jag ens att kunna ta på mig uniformen igen, utan att börja gråta? Sist hittade jag en skjorta längst inne i min garderob när jag städade... och då brast det - igen.

- Jag saknar honom fortfarande, så oerhört mycket.

Jag vet att livet måste gå vidare, precis som alltid. Han hade dessutom aldrig velat att jag skulle må så här dåligt, så här länge.
Men det hjälper inte.

Många tankar, många frågor, kanske inte så många svar. ..idag.

Kram!
Sara;)




Bild: http://www.safenowproject.org/s/564/safenow1.aspx?pgid=270&gid=1

I vördnad jag böjer mitt huvud....

Härom dagen, fick jag reda på hur min vän dött.

Det hemska, det vidriga, jag fick svar på alla mina frågor. Och från en säker källa som omväxling, inget tjafs, inga rykten, bara den stenhårda, kalla sanningen.

Det är ofrånkomligt, vidrigt och upprörande, men ändå: att veta är så oändligt mycket bättre än att leva i ovisshet!

Idag förstår jag att han visste så väl, då vi sågs sista gången. Han visste sitt öde, kanske kunde han bara inte berätta, just då.

Mitt sista minne är när jag skulle lämna vår gamla arbetsplats, men det var svårt. Mycket svårt, jag svalde ett par gånger och sade att det nog var dags. Jag stack in mina händer genom den lilla öppningen i rutan, -Var nu rädd om dig, sade jag med darrande röst.

Sedan brast det, tårarna gick inte att hindra, han tittade frågande på mig, ledsam han också. -Jag saknar dig, er alla såklart! svarade jag. Han såg så sorgsen ut, han visste vad jag kände, det vet jag.

Sorgen är stor, djup och den påminner mig ständigt om min förlust. Men något inom mig vill ändå tro att han visste och vet hur mycket han betyder för mig.

Om några dagar ska jag ut till hans gravplats, kanske blir det lite lättare då, när jag äntligen får ett avslut. (?)

Med mig får jag ha mina allra bästa minnen av vår vänskap. De bär jag med mig föralltid, vad som än händer....

Jag böjer mitt huvud i vördnad för den vänskap som jag ändå fick uppleva, jag är så oerhört lycklig att jag ändå hann träffa dig, när din tid var utmätt.

Vila i frid, min ängel.

Stor kram

Sara

Bild: http://images.kaneva.com/filestore5/3561073/4169973/animeUangelUsnowUpic_ad.jpg

8e december 1980..

Den 8e december, för 28 år sedan dödades min första riktiga hjälte och idol. Han sköts ihjäl utanför sitt hem i Dakota building på Manhattan i N.Y

Jag var bara 10 år då, men jag minns att jag sörjde min. och hela världens stora förlust.

-Men i mitt hjärta lever han vidare - alltid!

Kram & go´kväll.

Bilder: http://www.rockle.com/yap/member_images/john%20lennon_vikram_g_fanmigo_contribution1206336832823.jpg

http://hollywoodpodcast.com/2005/12/john-lennon-remembered/

Sorg...

Är uppe sent. Kan inte sova.
Har länge befunnit mig i valet och kvalet om, huruvida jag ska eller inte ska hälsa på en nära vän som är sjuk .Jag har varit förkyld och hostig själv och ville ju inte smitta henne Jag har fått höra att hon inte är sig lik, att hon inte längre talar eller känner igen.
Något underligt hände när jag hade träffat henne, jag var så fylld av sorg, att jag blev oförmögen att fälla en enda tår, det värker inanför ögonen och i mitt bröst, men hur jag än gör, förmår jag inte att gråta.
En enda förlösande tår, kanske är det allt som behövs?
Men i rädsla för att jag aldrig ska kunna sluta gråta, sitter jag nu här och kan inte annat.

"Jag vill skrika, sparka och slåss..."

Min sorg är fullständig, djup och oförmögen att ge sig till känna genom gråt. På ett sätt känns det som om jag brister inifrån....

Stor varm kram till de drabbade, S

Bild:http://images.google.se/imgres?imgurl=http://i227.photobucket.com/albums/dd243/DEVILS13CHILD/anime.jpg&imgrefurl=http://www.quizilla.com/stories/5712055/birth-of-a-devil-rise-of-a-dog-1-sesshomaru&h=719&w=500&sz=51&hl=sv&start=3&um=1&tbnid=WShzC1AHfkEFZM:&tbnh=140&tbnw=97&prev=/images%3Fq%3Dwounded%2Banime%26um%3D1%26hl%3Dsv%26rlz%3D1T4ADBR_svSE241SE241