Hur förklara .....

Idag hände något märkligt....något magiskt...

Jag stod och väntade på min buss, som vanligt på Gullmarsplan... stod där och bara var still ett tag.... tankarna vandrade runt så där som de lätt gör vid den tiden på eftermiddagen, då man inte längre orkar spela pigg mer. Flera andra bussar åkte förbi, den sista som jag registrerade stod det 175, Älta på.....

En fempoängare rakt i solarplexus! saknaden var ett faktum, mina tankar ändrade så bana och jag började istället räkna hur många dagar och månader det var sedan vi sågs...

Jag blev sorgsen, och kände hur jag än en gång fick det till alltför många dagar och ännu fler månader. Då! som i ett trollslag ringer min mobil, när jag tittar på displayen står det; "Lillasyster" men hur...
kunde du veta att jag stod och tänkte precis nu?? annars är det inget konstigt, att vi har en telepatisk koppling är inget nytt, men.... nu??
Jag svarar och säger trött att jag bara ska gå på bussen sen ....'
Ja, jag vet säger du, då har du redan sett mig, där jag stod!!

Jag går på bussen, sätter mig och tittar rakt ut och på andra sidan, sitter min älsklingssyrra, och ler stort ....
Det var som en dröm, som något jag önskat mig så länge men aldrig fått uppleva... jag ville springa rakt över och ge dig en kram, och sitta där och prata utan telefoner utan stress för att komma hem i tid till det som väntar, utan några störningar, utan några korta fraser och sedan ett välbekant hej då!

Helt plötsligt omgavs jag av ett skimmer, tröttheten var som bortblåst, jag befann mig i systrarnas land där myten säger att enough never is enough.....

Men det är en sann utsago, olikt andra myter som bara är fiktiva är detta en sanning!
Vi pratar som bara två bästisar kan, om alltmöjligt och i en svindlande hastighet, som om det inom oss bor en rädsla att det snart är över, när möjligheten gått oss förbi, när vårt ögonblick är slut....för det är just där vi möts, mitt i ett ögonblick som egentligen inte finns, inte i kalendern, inte i planeringen och egentligen inte heller på riktigt.... Du och jag mitt i alltihopa, precis som vanligt vill jag gråta, glädjen och sorgen sköljer över mig som havet mitt i en bränning, där de båda liksom möts, jag som är så oerhört lyckligt lottad, jag som begåvats med jordens bästa vän, varför kan vi aldrig finna tiden, varför måste vi slåss mot klockan jämt??

Rätt var det är mitt i en mening, rycks du då iväg... din buss åker... min står kvar..... Jag tänker tanken ; nej, åk inte! men det är redan försent....

Ut i periferin åker min syster, världens bästa vän....och jag undrar såklart, när jag får se dig igen........

- Älskar dig mer än du någonsin kommer veta!!

Kramar !!

Storasyster <3!!






Bild; http://www.crunchyroll.com/group/Moonlight_Serenade

Blöta kinder...

Glädje, stor, djup och ofattbar glädje...

I dagens brevskörd, fann jag ett handskrivet kuvert.. bara det är en ynnest i sig, i dessa dagar då e-mail, ute i cyberrymden äger den arena som tidigare för posten var så självklar....

Jag kan längta efter ett äkta, riktigt handskrivet brev.... kanske är jag gammal, kanske har jag bara en tanke om att det lixom ligger mer tanke och mer känsla bakom ett " riktigt" kort eller brev...
Nåväl, med sagda brev i handen gick jag så ut i köket för att öppna det, jag kände igen avsändarens handstil väl, men gjorde ändå inte kopplingen....

För när jag öppnar kuvertet, blir det som en chock, en glädjechock.. tur att jag var ensam hemma för ett tjut och ett skrik yttras sedan är det försent, försent att överhuvudtaget hindra tårar, hindra hulkanden och den ofattbara glädje som jag fylldes med.

Det finns tillfällen i livet, då jag blir osäker... kan det vara så?? Kan det kanske, kanske finnas en vithårig gammal gubbe med yvigt långt skägg däruppe ändå??
Kan det vara så, att jag haft fel hela tiden??

Vid två (2) tillfällen i livet, har jag känt känslan av total gudomlighet, så fullständigt vettlöst och uppfyllande på ett sätt jag knappt kan förklara

Vid båda tillfällena har det varit så att någon när och oerhört kär, har vänt tillbaka, att de inte blev bortrövade av det onda, att de fick stanna hos oss....

Varför?? Jag ställer mig frågan, om och om igen.. varför, eller kanske hur?? kunde vi ha sådan tur?? Inte en gång, utan två gånger.....

Var det då en högre makt? Var det kanske bara så att er tid inte var inne? Kanske var det bara ren och pur flax??

Men nu tillbaka till kortet, det har varit en lång, lång resa. När det stod klart för mig vad som hänt med mig personligen, att jag förmodligen aldrig skulle bli den person som jag var innan, insåg jag en del av hur oerhört detta måste vara för de närmaste....

Att fullständigt förstå, är en omöjljighet! Men en liten pyttedel av mig tror att jag förstod till viss del, jag har ju faktiskt varit där... på sätt och vis, men ändå inte. Alla dessa tillfällen är unika var och ett på sitt vis..

I kortet tackas vi för uppvaktningen på din studentdag, bilden av dig är så perfekt! Ditt ansikte är upplyst av den lycka som sprudlar i dig, dina ögon glittrar igen, och det är då det går sönder inuti mig.

Tanken, den tanke som förföljt mig alltsedan jag fick beskedet, den tanke som jag aldrig tillät mig att tänka fullt ut, tänk om.... du aldrig klarat dig.....

Stressen, pressen och rädslan, den sorten som går på djupet, och sedan lämnar ett hål efter sig, den lossade lite.... den blev lite mindre.. lite mer nåbar... den försatte mig i ett tillstånd där jag visste att jag förmodligen skulle komma ut på andra sidan.. hel igen.

Jag kommer alltid att oroa mig, det är den sortens faster jag är.. men den där hemska oron, kanske jag kan släppa lite nu..

Jag älskar dig så otroligt mycket, jag önskar dig allt gott och mycket mer!

Miljoner kramar !!

Faster Sara ;)


Bild: http://media.animegalleries.net/albums/userpics/50425/AutumnMelody.jpg