Fick idag reda på att en flicka i den skola där jag praktiserar, hade haft jättejobbigt med sitt hår....
Känns det igen??
Känner du mig, vet du förmodligen vilket helvete det är att ha mitt hår.. -Åhh ett sånt HÅR!
Kan de då aldrig se mig för den JAG är? utan hår...
Turerna har varit många, jag blev retad i ung ålder, för att jag hade
alldeles för tjockt hår.. såg ju onormalt ut!
T'änk om jag idag kunde gå tillbaka till retstickorna, säga; vem är du att bestämma vad som är normalt eller inte?
Senare i livet fick jag veta att mitt hår det där "vackra" var som SVINTO... ni vet, den där stålullen som mamma rengjorde kastruller och stekpannor med... tack!? Eller??
Mitt hår är efter vidare eftertanke ( läs snart 40 års eftertanke..) bland det bästa som finns, men det visste jag ju inte då.
Ingen har nämligen samma eller ens likadant hår som jag , och det gör mig annorlunda, ja! men framförallt SPECIELL. Det är en av de detaljer som gör att jag faktiskt är jag...
Barn är så grymma...... samt ett liv ägnat åt att förhindra att detta sker igen.....
Nu tillbaka till den lilla flickan på min praktikskola, hon har alltid haft sitt vackra hår uppsatt i en hård tofs, bak i nacken.
Behöver jag berätta att hon inte tycker om sitt hår så där jättemycket..??
Vid ett tillfälle då en kursare till mig var närvarande efter min praktikperiod var slut, sade den lilla flickan till henne :- Sara har samma hår som jag , har du sett det?
Min kursare hade inte funderat så mycket över det.
Flickan fortsätter..
-Från och med nu ska jag alltid ha mitt hår utsläppt, så där som Sara har.
Kanske kan bara jag och flickan förstå innebörden tillfullo, men jag tror att hon kunde identifiera sig i mig och mitt toviga alldeles för tjocka hår.
Jag blev så rörd, jag blev glad och varm i hela mitt inre. Bara tanken på att mitt "hemska" hår kanske hjälpte henne. det är så stort!
Egentligen var det ju inte så att jag gjorde något, jag bara är....jag.
-Holly Hobbie, för att jag älskade henne när jag var barn.
Kramar!
Sara ;)
